sunes and osten goes sydamerika!

Arequipa är en ganska fin och välordnad stad i sydamerikanska mått mätt, det vill säga hyfsat hela husfasder och inte allt för mycket skräp på gatorna. De första dagarna spenderade vi tillsammans med engelskmannen Ben. Förutom att kika runt i staden och äta god mat (diareanpassad mat a la soppa och annan lättsmält föda för alla utom Wille) så lyckades Ben lura med oss både till ett museum och till ett gammalt nunnekloster. Museet var i.o.f. helt ok! Vi fick en inblick i inkakulturen och såg en rad föremål som hittats högst upp på en vulkan för bara några år sen, bland annat en liten mumifierad flicka.


Klockan halv fyra, andra natten i Arequipa hoppade vi på en buss mot staden Cabanaconde (6h) för att väl där vandra två dagar i Colca canyon. Måste säga att vi har upplevt bekvämare bussresor. Denna gick på kurviga bergsvägar med djupa stup på sidorna och i alldeles för hög fart. En stor del av sträckan bestod av grusväg a la krossbanestuk och att bussen i princip saknade fjädring (däcken skrapade i hjulhusen i varje kurva) gjorde inte saken bättre. Nog klagat, fram kom vi ju! =)

Colca canyon är en av världens djupaste canyons (dubbelt så djup som Grand canyon) och där var vi nu för att vandra, kittade med varsin liten ryggsäck innehållande det nödvändigaste, typ kläder, medikament, vatten och toapapper (stora väskorna lämnade vi kvar på hostelet i Arequipa).

Grejen med denna vandring är att de allra flesta genomför den i form av guidade turer. Vi tyckte detta kändes lite väl tråkigt och onödigt dyrt så vi bestämde oss för att gå sjävla. Det hade förmodligen gått smärtfritt om vi inte hade lyckats glömma alla våra 5 betalkort på hostelet i Arequipa. Vi upptäckte detta redan på busshållsplatsen innan vi åkte och stod då i valet och kvalet, hämta kort och missa buss eller hoppa på bussen och hoppas de pengar vi har räcker. Vi valde det senare!

Efter frukost i Cabanconde påbörjade vi vandringen runt elva på förmiddagen. Att ta sig ner från Cabanconde, 3287 m.ö.h. till botten på dalen, 2180 m.ö.h. tog ca. tre och en halv timme. Väl nere visade det sig att vi behövde betala inträde till dalen vilken inte alls var ok för vår ekonomi. Vända om kunde vi inte heller då vi var totalt tomma på energi och behövde äta i byn som låg på andra sidan ”spärren”. Vi betalade och hoppades på det bästa! Väl i första byn delade vi tre på två portioner mat för att spara pengar. Vandrade sedan vidare under fyra timmar och passerade under denna tid ett antal vackra byar, alla utan riktiga vägar.

Enda färdmedlen här var fötterna och åsnor som bar packningen. Under vår promenad hann vi både gå vilse och träffa på en halvt alkoholiserad bybo som kom gåendes med en gigantisk machete. När gubben såg att vi var lite skeptiska försökte han kasta upp macheten i ett träd. Han lyckades på tredje försöket! I de två första kunde det dock ha gått riktigt illa då macheten kom farandes från himlen och höll på att kapa benen på gubben. Gubben försökte sedan förklara något som vi inte förstod (varken lexikon eller lonely planet var till hjälp) och det slutade med att vi gick åt samma håll. Gubben vinglade lite väl mycket och mer än en gång var vi rädda att han skulle trilla ner för stupet vi gick intill, men det gjorde han inte. Såklart var det mat och en sängplats gubben ville ge oss men vi tackade bestämt nej och gick vidare sista biten till en oas där vi tänkte sova. Väl i oasen insåg vi att vi inte hade råd med både mat, sovplats och bussresa hem (trots detta tyckte Mr. öltarm att vi skulle köpa en öl eller två, det blev som tur var nedröstat). Lyckades med hjälp av en engelskspråkig guide som tyckte synd om oss fixa ”sova tre, betala för två” vilken var väldigt uppskattat av oss. Guiden kom till och med över och bjöd på soppa efter att vi lagt oss, ännu mer uppskattat! =) Efter att ha tillbringat natten i ett bambuhus med fyra sängar och en massa filtar var det kl. halv sju dags för dagens långa stigning tillbaka till Cabanaconde.
Såklart hade vi inte råd med frukost och vattenförrådet var begränsat till totalt 2,5 liter. Vandringen gick brant uppför och tog ca. tre timmar. Sjukt tungt var det då bristen på mat gjorde sig till känna. En stor eloge till Philip som även hade feberkänningar och knappt hade fått i sig nån mat alls under vandringen. Han gick på vilja, resorb och popcornsmulor, STARKT! 

Väl uppe räckte pengarna till bussbiljetter, en flaska vatten, nio bananer och nio små brödbitar. Detta levde vi på tills vi var hemma halv åtta på kvällen. Gissa om det var gott med en rejäl köttbit och en stor kall sen!!  =)

Blir kvar här i Arequipa, taxibilarnas stad tills imorgon kväll då vi drar vidare mot Cusco och den berömda inkastaden.

Ikväll öl och utgång!

Puss!