sunes and osten goes sydamerika!

Namn: Philip Lennart Wilhelm Sunesson (namnsdag igår)
Smeknamn: Mr popcorn, Ronja, Filleman, Sune mm
Hemstad: Linköping
Ålder: 19 friska!
Sysselsättning: Fågelskådare & nyutbildad Undernurse  
Specialitet: Hönsfobi,  Harem  i klass med Heffner, Bror till Wilhelm vars saker han gillar att spy på...
Framtids mål: Starta strutsfarm samt att en dag bli brandingenjör som sina två stora idoler…

Beskrivning: Direkt från Norge kom han halkandes på ett bananskal och hamnade med de stora pojkarna  i sydamerika. Yngst men ändå den som får ta ansvar, fungerar lite som personlig assistent/slav åt oss övriga. Hans mål med resan är att på ett snabbt och smidigt sätt göra sig av med alla pengar han tjänat i Norge samt att lära sig spela blockflöjt.

Arequipa är en ganska fin och välordnad stad i sydamerikanska mått mätt, det vill säga hyfsat hela husfasder och inte allt för mycket skräp på gatorna. De första dagarna spenderade vi tillsammans med engelskmannen Ben. Förutom att kika runt i staden och äta god mat (diareanpassad mat a la soppa och annan lättsmält föda för alla utom Wille) så lyckades Ben lura med oss både till ett museum och till ett gammalt nunnekloster. Museet var i.o.f. helt ok! Vi fick en inblick i inkakulturen och såg en rad föremål som hittats högst upp på en vulkan för bara några år sen, bland annat en liten mumifierad flicka.


Klockan halv fyra, andra natten i Arequipa hoppade vi på en buss mot staden Cabanaconde (6h) för att väl där vandra två dagar i Colca canyon. Måste säga att vi har upplevt bekvämare bussresor. Denna gick på kurviga bergsvägar med djupa stup på sidorna och i alldeles för hög fart. En stor del av sträckan bestod av grusväg a la krossbanestuk och att bussen i princip saknade fjädring (däcken skrapade i hjulhusen i varje kurva) gjorde inte saken bättre. Nog klagat, fram kom vi ju! =)

Colca canyon är en av världens djupaste canyons (dubbelt så djup som Grand canyon) och där var vi nu för att vandra, kittade med varsin liten ryggsäck innehållande det nödvändigaste, typ kläder, medikament, vatten och toapapper (stora väskorna lämnade vi kvar på hostelet i Arequipa).

Grejen med denna vandring är att de allra flesta genomför den i form av guidade turer. Vi tyckte detta kändes lite väl tråkigt och onödigt dyrt så vi bestämde oss för att gå sjävla. Det hade förmodligen gått smärtfritt om vi inte hade lyckats glömma alla våra 5 betalkort på hostelet i Arequipa. Vi upptäckte detta redan på busshållsplatsen innan vi åkte och stod då i valet och kvalet, hämta kort och missa buss eller hoppa på bussen och hoppas de pengar vi har räcker. Vi valde det senare!

Efter frukost i Cabanconde påbörjade vi vandringen runt elva på förmiddagen. Att ta sig ner från Cabanconde, 3287 m.ö.h. till botten på dalen, 2180 m.ö.h. tog ca. tre och en halv timme. Väl nere visade det sig att vi behövde betala inträde till dalen vilken inte alls var ok för vår ekonomi. Vända om kunde vi inte heller då vi var totalt tomma på energi och behövde äta i byn som låg på andra sidan ”spärren”. Vi betalade och hoppades på det bästa! Väl i första byn delade vi tre på två portioner mat för att spara pengar. Vandrade sedan vidare under fyra timmar och passerade under denna tid ett antal vackra byar, alla utan riktiga vägar.

Enda färdmedlen här var fötterna och åsnor som bar packningen. Under vår promenad hann vi både gå vilse och träffa på en halvt alkoholiserad bybo som kom gåendes med en gigantisk machete. När gubben såg att vi var lite skeptiska försökte han kasta upp macheten i ett träd. Han lyckades på tredje försöket! I de två första kunde det dock ha gått riktigt illa då macheten kom farandes från himlen och höll på att kapa benen på gubben. Gubben försökte sedan förklara något som vi inte förstod (varken lexikon eller lonely planet var till hjälp) och det slutade med att vi gick åt samma håll. Gubben vinglade lite väl mycket och mer än en gång var vi rädda att han skulle trilla ner för stupet vi gick intill, men det gjorde han inte. Såklart var det mat och en sängplats gubben ville ge oss men vi tackade bestämt nej och gick vidare sista biten till en oas där vi tänkte sova. Väl i oasen insåg vi att vi inte hade råd med både mat, sovplats och bussresa hem (trots detta tyckte Mr. öltarm att vi skulle köpa en öl eller två, det blev som tur var nedröstat). Lyckades med hjälp av en engelskspråkig guide som tyckte synd om oss fixa ”sova tre, betala för två” vilken var väldigt uppskattat av oss. Guiden kom till och med över och bjöd på soppa efter att vi lagt oss, ännu mer uppskattat! =) Efter att ha tillbringat natten i ett bambuhus med fyra sängar och en massa filtar var det kl. halv sju dags för dagens långa stigning tillbaka till Cabanaconde.
Såklart hade vi inte råd med frukost och vattenförrådet var begränsat till totalt 2,5 liter. Vandringen gick brant uppför och tog ca. tre timmar. Sjukt tungt var det då bristen på mat gjorde sig till känna. En stor eloge till Philip som även hade feberkänningar och knappt hade fått i sig nån mat alls under vandringen. Han gick på vilja, resorb och popcornsmulor, STARKT! 

Väl uppe räckte pengarna till bussbiljetter, en flaska vatten, nio bananer och nio små brödbitar. Detta levde vi på tills vi var hemma halv åtta på kvällen. Gissa om det var gott med en rejäl köttbit och en stor kall sen!!  =)

Blir kvar här i Arequipa, taxibilarnas stad tills imorgon kväll då vi drar vidare mot Cusco och den berömda inkastaden.

Ikväll öl och utgång!

Puss!

Nu har vi bott tre nätter på ett fint litet hostel i en liten ”snobb-by” utandör ICA i Peru, en liten oas uppbyggd i öknen runt en illaluktande vattenlagun.



Det var en ganska liten by med endast 200 invånare så vi lyckades på den korta tiden bli stammisar på en av de fyra restaurangerna.

Vi blev även lite av lokalkändisar, en kväll kom tre tjejer som väldigt gärna ville ha ett foto på oss och när vi ställde oss och posade lite snyggt så samlades minst halva byn runt oss och det knäpptes iaf 50 bilder innan vi fick nog och drog därifrån.

Vi har även varit ute på en liten ökentur där vi åkte en smått sliten beachbuggy mitt ut i ingenstans för att testa på sandboarding.  Sandboardingen var inte allt för upphetsande, kan jämföras med att åka snowboard uppför väggen i Sälen på sommaren. Buggyturen var lite roligare för alla utom Danne som satt och blunda hela resan, vet inte om det var för att han var rädd eller för att han glömt solglasögon och fick ”lite” sand i ögonen, tror på det första. Vår chaufför körde för övrigt som om han snott bilen, vilket han förmodligen också gjort.


Har även hunnit utforska nattlivet i ICA med lite locals och en Colombiansk/Peruiansk knarksmugglarboss, trevlig kille som försökte para ihop oss med varenda flicka han kände.

Nu anlände vår buss till Arequipa så detta får bli allt för idag.

Puss!

Eftersom väldigt få känner oss alla tre kommer vi under resans gång köra en lite presentation av varandra. Först ut Mr Ulf.



Namn: Ulf Daniel Östling
Smeknamn: Osten, Mr cheese,  El queso, Gamlingen, Gösta, Danne mm. Kärt barn har många namn!
Hemstad: Borlänge (bor fortfarande hos mamma)
Ålder: 27 år och 208 dagar!!!
Sysselsättning: Avdankad brandingenjör & Livsnjutare
Specialitet: Risig i kistan, grym på Chicago samt duktig på att äta malariatablett
Framtids mål: Visa överkroppen som mr Maj i Borlänges brandmanskalender.  (Pryda omslaget vore en bonus)

Beskrivning:  Är en brandingenjör i sina bästa år (eller de bästa var nog för ett par år sen) som lider av  konstant värkande  öltarm.  Planeringsmänniska ända ut i tåspetsarna som inte vill lämna något åt slumpen, eller tvärtom. Hans mål med resan är att testa kita på vatten samt att lära sig dansa salsa.

Antligen pa vag mot fyra manaders rundresa i sydamerika/vastindien. Planerna ar for tillfallet lite losa, men det loser sig alltid till det basta! :-)
Efter en ca 4 timmar lang flygresa fran stockholm sa sitter vi nu pa madrids flygplats:-)
 
Nasta plan gar mot lima vid 12 inatt sa vi har lite tid att fordriva i en valdigt omysig flygplats( enligt wille som ar lite av en expert pa omradet).
Vi som sitter har och drommer oss vidare ar Philip, Wille och Daniel AKA osten. Har tyvarr redan forlorat var forsta medresenar, mr. kitebrada a la osten.. Det rackarns flygbolaget skulle ha 150€ for att slappa ombord honom, INTE Ok! Sa han vilar numera ut i Linkopings skogar, kanske fiskar kraftor..



Mer updates kommer nar det hant nat kul!

Puss!