sunes and osten goes sydamerika!

Hejhopp

Nu var det ett tag sen vi uppdaterade så det börjar väl bli dags.

Har hänt en hel del sen sist och orkar inte riktigt skriva allt, så här kommer istället en liten sammanfattning:

·         Vi har åkt båt på Amazonfloden i fem dagar. Vi kände att vi inte ville slänga ut pengar på en privat hytt så vi köpte istället hängmattor och bokade hängmatteplatser. Lät ganska soft tyckte vi, Men det var det inte!

Det var helt smockfullt och man låg nästan på varandra och ändå var det en ganska stor båt vi åkte med.

Men men coolt att ha åkt på världens största flod i alla fall.

·         Vi åkte sen in i Venezuela. Vi hade hört innan att Venezuela inte var världens bästa land, pga hög kriminallitet och otrevligt folk, så vi bestämde oss för att bara åka igenom landet lite snabbt för att ta oss till Colombia.

Venezuela visade sig inte vara någon höjdare heller, vi fick nämligen, precis efter att vi kommit fram till vårat första hostel i landet, reda på att man var tvungen att ta med sig pengar till landet i någon annan valuta för att sedan växla dem på svarta marknaden. Man får då ungefär tre gånger mer pengar än vad man får i en bankomat. Så det var bara att åka tillbaka till Brasilien och ta ut en rejäl hög med sedlar och sen åka in i Venezuela igen, rätt krångligt, Ja!

·         Därefter spenderade vi ca 2 dygn i buss för att ta oss till Cartagena, som ligger vid Colombias kust, varifrån vi tänkte hitta en segelbåt som ville ta oss över till Panama.

Vi hade några dagar att spendera i Cartagena så jag (Philip) bestämde mig för att skaffa ett dykcert, och medans jag satt i skolbänken så utforskade de andra två vad staden hade att erbjuda. De besökte tillexempel ett gammalt fort och bjöds på sushi av alkisgubben som senare skulle segla oss över till Panama. De kom även och dök med mig på min sista dag av dykkursen.

·         Vi fixade sen som sagt en segelbåt vilket var väldigt bra eftersom ingen har kommit på idén att bygga en bra väg mellan Colombia och Panama. Vad som var mindre bra var att han som var kapten på båten var alkoholiserad amerikan som anklagade oss för ”chipspåse uppstoppning” och toalettförstörning.

Vi firade alltså Jul ute i Karibien, inte så mycket julkänsla där bland alla vita stränder med palmer, men vi klagade inte så mycket ändå ;)

På juldagen, då alla andra som var med på båten firade jul(eftersom de inte har fattat att man ska fira på julafton än) köpte vi även nyfångad hummer av några infödingar på en liten ö med ca 10 invånare. Vi fick 8-9 stycken riktigt stora humrar tillagade och serverade för 15 USD. I Sverige skulle man kanske få en halv för samma pris så vi var rätt nöjda =)

·         Efter 5 dagar på båten kom vi fram till Panama City där vi nu är. Vi lärde känna ett gäng från båten som vi har hängt runt med här i stan. Vi har tex varit och kollat på panamakanal som är världens mest kända vattenkanal som går här rakt genom landet. Inatt så var vi även och kollade på 3D bio. såg ”Avatar” och den var sjukt bra, se den!=)

·         Vi har även hunnit med att fira nyår (Gott nytt år). Detta gjorde vi tillsammans med gänget från båten plus en ful amerikan. Inget vidare tolvslag blev det dock, hade precis kommit in på ett ställe och stod i bar-kön när det började tutas, och det helt plötsligt var ett nytt år. Kan ju inte lyckas jämt.

Efter det har de inte hänt så mkt mer. Resan börjar lida mot sitt slut, bara 4 dagar kvar, men vi får försöka skriva något sista inlägg också innan vi kommer hem till verkligheten och kylan..

Pusshej =)

Hej hopp!

Rio avverkat med strandhäng, uteliv, partybåt, gatufest i stadsdelen Napa, ett besök vid den ”berömda” jesusstatyn belägen på ett berg mitt i stan. Hann även med en grym fotbollsmatch med 55.000 galna, mjölkastande brasilianare och fyra imponerade svenskar på plats.

Vi bodde på ett hostel där vatten- och elförsörjningen fungerade sådär. Detta medförde en del svettiga nätter med dyngsura lakan och överfulla förstoppade toaletter, INTE KUL! Varför stannade vi kan man ju undra? Kanske var det den trevliga personalen eller dom billiga drinkarna i baren, vem vet, kvar blev vi i alla fall. Mer värt att nämna: En kille från hostelet blev jagad av ett gäng på stan, en brud blev rånad på stranden, en tyska påkörd av en motorcykel och Philip lyckades nästan skaffa sig en rik filmstjärnefru.

Från Rio tog vi flyget norrut till Fortaleza, äckliga gubbarnas stad. Gick ut andra kvällen och sjuukt många betalande gubbar med unga tjejer i sällskap fanns det där. Blev inte mycket raggande den kvällen då antagligen 90% av alla tjejer var prostituerade.. Vi tröttnade på Forta ganska fort, kändes som man skulle bli rånad var man än gick, taskig stämning helt enkelt.

Åkte istället till Cumbuco, kitesurfarnas paradis på jorden. Gick runt en halv dag och letade boende men insåg ganska snart att alla glassande kitare gärna betalade mer för boende än oss hederliga backpackers .  Det slutade med att vi hittade en billig pousada under renovering i grannbyn Tabuba.

 Ägarna bodde i huset bredvid och var väldigt gästvänliga. Dom lät oss använda köket och hjälpte oss laga mat. Nästan varenda gång vi lagat mat i Brasilien har det kommit fram kvinnor som inte riktigt litat på våra kokkonster. En trodde på fullaste allvar att jag skulle skölja våra nyfriterade pommes under vatten och skyndade sig därmed dit och försökte hindra mig. Bra flummigt blev det! Ägarna och deras kompisar bjöd med oss på födelsekalas en kväll trots att vi inte förstod ett ord av varandra. På festen var det såklart inte heller nån som kunde engelska, så mycket teckenspråk och frustration blev det. Kvällen var trevlig och vi blev riktigt bortskämda med en massa god mat och öl. Kändes dock ganska konstigt när vi satt där å käkade i ett fallfärdigt hus medan hon som fyllde år sprang runt och serverade oss ”rika” okända svenskar och inte ens satt med vid bordet.

Kitesurfandet började vi med en tretimmarskurs där vi lärde oss de säkerhetsdetaljer man behöver kunna innan man ger sig ut på vattnet. Även om säkerhetskursen var dyr så var den värd pengarna då vi friskt tvingades utöva alla självräddningsvarianter bland trasslande linor och tappade brädor.

Eftersom min kitebräda ligger på en soffa i Linköping och all kiteutrustning var skitdyr att hyra så delade jag och Wille på min skärm och en hyrd bräda under tio dagars intensivt kitande (Philip lapade sol, hjälpte till med linor, drakar och räddningsinsatser). GRYMT SKOJ! Är om möjligt ännu mer biten av kite än innan!

Brunbrända å goa har vi precis anlänt till Belem efter en 27,5 timmar lång bussresa. Eftersom den här delen av Brasseland saknar ett fungerande vägnät så ar tanken att vi ska ligga å softa i hammocks på en båt uppströms amazonfloden i fem dagar framöver. Därefter hittar vi förmodligen en farbar väg som tar oss till Venezuela.

Pusspuss

Å förresten! Om alla sätter in ett litet bidrag på Willes konto vore det skitbra!! Han måste ha råd med en schysst kite när han kommer hem så jag har nån att surfa med! =)

Kommer fler bilder snart!

Nu börjar de bli rätt länge sen man skrev något och vi har börjat få in många klagomål och hotbrev så de är nog bäst att vi skriver ett litet inlägg.

Har hänt en hel del sen sist..

Innan vi åkte från Salta så passade jag (Philip) på att hoppa ett bungee-jump(efter lite tvekan vid kanten =P). Väldigt läskigt sånt där, men de gick bra och jag lever fortfarande.


I salta fick Daniel även lite problem med ryggen (inte så konstigt med tanke på åldern =P) så han frågade runt på hostelet efter en kiropraktor och fick två alternativ. Antingen en gammal kinesisk tant som skulle bota honom på klassiskt kinesiskt vis, eller en Argentinsk kille som verkade vara lite mer av en kiropraktor….

Så han valde den Argentinska killen men ångrar sig djupt såhär i efterhand. När han kom tillbaka därifrån så berättade han att ”kiropraktorn” hade börjat med att spela en melodi på sin triangel ( instrumentet som alla tondöva fick spela under musiklektionerna i lågstadet). Efter det så hade han knäckt nacken och fötterna på honom vilket resulterade i att de var väldigt svullna dagen därpå. Självklart avslutades behandlingen med klassikern där man petar in ett finger i naveln allt man har.

Men nu två veckor senare så är ju iaf ryggen bra igen så lite navelpet kanske var allt som krävdes. Men jag tror vi alla har lärt oss att inte underskatta kinesiska tanter i fortsättningen.

Vi åkte sen vidare för att se de väldigt coola Iguazifallen som är Sydamerikas största och kanske världens finaste vattenfall. Lägger ut lite bilder så kan ni få avgöra själva..








Sen var det dags att lämna Argentina, så vi tog en nattbuss till Florianopolis i Brasilien. Äntligen beach och äntligen mat som man inte blir magsjuk av, det enda negativa är väl att allt är väldigt mycket dyrare.. 


Det dröjde förstås inte många timmar innan Daniel fått upp Kiten för att testa vindarna. Det gick väl sådär, såg bra ut de första 10 sekunderna iaf, men vi skyller på att det var alldeles för vågigt på havet och kanske lite för lite vind…

Vi provade även på att surfa en dag, men de gick inte heller så jätte bra, men de blir nog bättre när vi fått köra några gånger till.

Efter nästan en vecka där så var det dags att dra vidare, och nästa mål var Sao Paulo. Där gjorde vi inget längre stopp, men vi lyckades ändå se en fotbollsmatch. Är ju tyvärr inte så insatt i Brasiliansk fotboll, men det var iaf Ronaldos lag som mötte ett lag där inte Ronaldo spelade.. Det slutade med seger för Ronaldos lag med 2-0 och självklart satte den gamla superstjärnan en boll i kryset J


Efter Sao Paulo var det dags för brasiliens mest kända stad, Rio de Janeiro, att få äran av vår närvaro.

Här har vi nu varit i 5 dagar och mest tagit de lugnt och slappat på stranden vid Copacabana . Men har också hunnit med att boka svindyra flygbiljetter till vårt nästa resmål- Fortaleza. Dit dra vi på tisdag, men innan det ska vi försöka hinna med att gå på fotboll och kolla in alla sedvärdigheter som man ”måste” se när man är här.

Allt för idag, pusshej

Philip har nu blivit utskriven från sjukhuset och vi har äntligen kunnat lämna Uyuni. Direkt efter utskrivningen tog vi första bästa tur ut till saltöken Salar de Uyuni. Vi hamnade på en tredagarstur där vi under första dagen besökte en tågkyrkogård, saltöken och en kaktusö.



 Andra dagen var det istället Philips paradgren fågelskådning som gällde, åkte runt bland ett tio-tal sjöar och laguner för att titta på flamingos. Stannade också till vid en aktiv vulkan som spruta lite rök, Philip som är lite mer påläst än oss andra genomskådade dock bluffen. Var inget annat än en liten babydrake som fastnat i berget, tydligen ganska vanligt i Bamsetidningar.


Tredje dagen stod bad i varma källor på programmet, väldigt skönt men inte riktigt värt den 4timmar långa och guppiga bilfärden dit.

Med på turen hade vi även ett bolivianskt par som firade smekmånad och ett belgiskt par som hade som största intresse att prata bebisspråk med varandra… inte ett dugg irriterande. Att de dessutom var tvungna att fylla ett 8giggs minneskort med bilder vid varje stopp gjorde knappast saken bättre.

Efter öken turen tog vi nattåget till Tupiza där vi lekte cowboys, blev en tre timmars hästtur. Tyvärr strejkade Daniels mage igen så han var tvungen att avstå från ridningen.

Från Tupiza tog vi en buss över gränsen till Argentina och befinner oss nu i Salta. Har hunnit med att äta lite stekar och spana in utelivet, staden har inte mindre än sju universitet så kan bli en trevlig helg. Philip funderar även på ett bungee jump här i stan innan vi drar vidare mot Brasilien.

Allt för idag!
Puss! 

Namn: Wilhelm Gunnar Josef Sunesson
Smeknamn: Wille, Wille.P, tröttmössan
Hemstad: Flyttade precis tillbaka till sköna Linköping efter 3 års sovande i Luleå
Ålder: 23 midsomrar
Sysselsättning: Raggare och president i mensa
Specialitet: Starkaste magen vi någonsin skådat och en av de bästa på att springa ifrån raggande tjejer och därefter fly i taxi.
Framtids mål: Tänker börja med att skaffa sig en tam liten apa när han kommer hem till Sverige (kanske smuggla med sig en härifrån)

Beskrivning:  Om möjligt ännu mer oplanerande än övriga ressällskapet men vad gör det? Med de blonda lockarna och sin svenska charm får han vilken sydamerikanska han vill på fall och det är ju det som räknas. Tycker mycket om Cuba Libre, ibland lite för mycket!

Nu har Daniel och Wille nyss gått hem för att lägga sig medans man ligger ensam kvar på ett litet sjukhus i en liten stad i Bolivia.Kanske ska ta och berätta hela historien från början..Det började den dagen som vi åkte från La Paz med att jag åter igen fick lite symtom på höjdsjuka (trodde vi) alltså svårt att andas och väldigt ont i bröstet när jag åt och drack. (magen var heller inte på topp är väl värt att tillägga).

 
Bildtext: Den troliga orsaken, men god var den..

Vi åkte ju sen buss hela natten och jag lyckades då sova ca 3 av 12 timmar och satt resten av tiden och mådde väldigt illa.
När vi väl kom fram så var jag helt slut, kunde knappt andas och hade även fått feber. Detta löste vi första dagen med att få i mig ett stort antal muggar coca-té och 4 olika tabbletter (Kokain och tabbletter alltså, hoppas man inte blir stannad av polisen när man kommer hem). Så mycket annat gick inte ner eftersom aptiten inte var på topp denna dag. Jag sa också till de andra två att jag gärna ville träffa en läkare om det fanns någon i staden, så morgonen efter när jag konstaterade att jag fortfarande hade feber så letade de upp en hjälpsam tjej som gav en vägbeskrivning och skickade med en liten lapp där hon skrivit ned alla fel på mig på spanska eftersom inte alla fattat att de borde lära sig engelska i denna världsdel. Väl hos doktorn fick jag en liten undersökning och fick därefter lämna tre olika prover, som vi inte behöver gå in mer på. Det sista av proverna kan jag iaf avslöja var ett blodprov. Jag mådde illa redan innan, men när någon kör in en nål i armen på en som mycket väl skulle kunna vara bättre begagnad så mår man inte direkt bättre. Det slutade med att jag efter en halv sekund efter det att hon dragit ut nålen rusar ut i korridoren och spyr ett antal gånger framför mina två roade medresenärer som suttit därute och väntat. Inte nog med det så ville de även ge mig en spruta mot febern, och jag vägrade förstås först, men Daniel o Wille lyckades övertala mig med argumentet att jag redan betalat för den (Daniel kände sig tom. tvingad att själv ta sprutan om jag vägrade så jag gick till slut med på att få den). Mitt krav var dock att jag skulle få den precis utanför toaletten. Väldigt bra krav kan man konstatera nu i efterhand eftersom jag direkt när han drar ut sprutan blir hur yr som helst, sjunker mot golvet, och spyr återigen några gånger i toaletten.

Hur det ens är möjligt har jag ingen aning om med tanke på att jag inte ätit eller druckit något på 2 dagar och dessutom haft en väldigt ”orolig” mage. Men vad som var säkert var att jag inte hade många droppar vätska kvar i kroppen då de beslutade att låta mig ligga kvar här och vänta på provresultaten. De kom efter ca 2 timmar och det visade sig att jag led av tyfoidfeber som är en form av salmonella. (Wille och Daniel har varit ute på fältet och forskat som bara den efter att de fick reda på diagnosen) Jag var visst tvungen att ligga kvar i 2 dagar, men förhoppningsvis lyckas jag få mig utskriven eller rymma redan i morgon (läs idag). Det första sköterskan gjorde när de beslutat att jag skulle läggas in var att ta fram en stooor låda med olika dropp och andra mediciner så nu sitter jag inkopplad här och känner mig lagom neddrogad.

 
Aja får hoppas att jag överlever iaf för skulle gärna vilja se Brasilien också, och Argentina, och Västindien, och USA, och gärna Sverige igen, så håll tummarna.Kan ju föresten säga att jag redan mår lite bättre efter några liter dropp J.De var allt från sjukhussängen för nu kommer snart alla snygga sjuksköterskor och ska ordna med mitt bad ;)

Pusshej  //Philip

Hej hopp!

Har varit dåliga på att uppdatera på slutet, men här kommer äntligen ett inlägg! =)

I Bolivia spenderade vi först tre nätter i La paz, en stor hektisk stad med marknadsstånd precis överallt. Tror inte det fanns nåt man inte kunde köpa på gatan. Vi köpte lite nyttiga prylar som tvål och schampo och spenderade en halv dag på att hitta ingredienser till en tänkt lyxfrukost. Den bestod av youghurt, banan, flingor, mackor med smör, ägg och juice och smakade för övrigt skit! Att handla i La paz är som sagt tidskrävande. En gata med bara frukt, en med bara hygienartiklar, en med bara elektronik och så vidare, så mycket promenader blir det. Världens godaste apelsinjuice har dom iaf, apelsiner pressas på plats och säljs från små vagnar på gatan för två sek. Att leva här är ännu billigare än i Peru. Vi spenderar ca en hundring om dagen och då har vi sovplats och tre mål mat ute.

Efter La paz tog vi ett flyg (50min) till Rurenabaque, en liten håla i närheten av djungeln. Att kliva av planet kändes som att gå in ett fuktskadat växthus, varmt och blött. Försökte ta kort men kameran immade igen direkt. Att klimatet var mycket varmare än i La paz beror till stor del på att vi flög från 3600 möh till 200möh och hamnade även 50 min närmare ekvatorn. Väl i Rurenabaque bokade vi in tre dagar i pampas och tre dagar i djungeln.

Pampas är ett område som under regnperioden till stor del ligger under vatten men som när vi var där var torrt förutom en flodfåra. Vi färdades i jeep på en obefintlig väg i tre timmar och med båt i två timmar efter floden innan vi nådde vårt camp.

Campen bestod i en huvudbyggnad där mat serverades, ett antal enklare hyddor med väggar av myggnät där man bodde samt en takförsedd terrass med en massa goa hängmattor. Dagarna i pampas bestod i båtturer och djurskådning. Vi såg bl.a. sjukt många alligatorer, sköldpaddor, apor, shapivaras (såg ut som en gris med bäverpäls), floddelfiner, anakondor, fåglar, pirayor som vi fiskade upp med hjälp av seniga köttbitar och säkert en massa andra trevliga varelser som jag inte kommer ihåg.

Efter pampas åkte vi tillbaka till Rura och sov en natt innan vi begav oss mot djungeln. Djungelcampet nådde vi efter ett antal timmar i båt motströms i en större ganska ström flod. Där det var som mest strömt skrapade motorn i botten och stundvis fick båten stakas fram med hjälp av käppar så resan tog ett tag. Campet liknade det i pampas, samma typ av byggnader, ingen el och duschar med flodvatten.

I djungeln vandrade vi, kikade in gigantiska träd, smakade medicinväxter, lekte med vildgrisar och tarantellor och svettades dygnet runt.

SJUKT VARMT! För övrigt fick vi grymt god mat och sov i sängar modell supertunn madrass och tvärgående plankor under ryggen varannan dm. Alla utom Philip, han hade tur att få en Hästens.

Efter djungeln flög vi tillbaka till La paz där vi nu varit i två nätter. Har hunnit med en utgång och shoppat lite. Under utekvällen lyckades Wille få en brud på halsen som han inte var riktigt nöjd med. Eftersom han är för snäll för att säga ifrån och jag (Daniel) mest skrattade och tyckte det var väldigt underhållande så slutade det med en flykt till fots, ut från discot, bort utom synhåll och in i närmaste taxi. Haha stackars tjej! =P

En tolv timmars bussresa ligger nu framför oss innan vi anländer Uyuni och dess saltöknar. Nu ska jag sova som dom andra pojkarna och försöka ignorera min mage som vill gå på toa. Toa saknas tydligen på bussen och det är la 11,5h kvar. Typiskt!

Just det! Wille vill skaffa en apa. Nan som kan skaffa fram en i Sverige eller maste vi smuggla hem en?

Pöss!

Vi sitter nu på en buss på väg över till Bolivia, har inte hänt allt för mycke spännande de senaste dagarna. Det som hänt är följande:

• Wilhelm har blivit rånad på lite pengar samt halsband… 
• Träffat en Hultsfreds-Tommy ”lockalike”

• Varit på bröllop
• Tagit oss till den lilla staden Puno där vi spenderat två dagar.
• Tagit en båttur till Uros, en liten ö i Lake Titikaka som helt består av vass.

• Ätit sjukt mycket pizza.
• Daniel och Philip har upplevt sina värsta ”magbesvär” någonsin…(långa högljudda toabesök)

• Philip har drabbats av höjdsjuka (befinner oss pa ca 3500meters höjd)

Tror det var allt intressant för denna gång. Nu närmar vi oss Bolivia där vi börjar med en veckas rehabilitering och antibiotikabehandling så grabbarnagrus blir som folk i magarna nån gång.

Puss och Kram!

Nu har vi varit i Cuszo några dagar. En ganska ”liten” stad med 300 000 invånare. Här hängde vi i två dagar innan vi, som många andra, åkte upp till Macho Picchu. På de två dagarna har vi hunnit med att bli uppraggade av några massörer och få en timmes massage. Vi var även ute en kväll vilket var ganska trevligt med mycket folk och många gratis drinkar(som man egentligen inte ska dricka eftersom de spetsar dem med lite fina droger). Dom har också Donken här så man fick äntligen i sig lite riktig mat i form av en QP o co. och några cheesburgare. Värt att nämna är kanske att vi såg några Peruianska kändisar inne på McD, vi vet iof inte varför de var kända men det var massa barn som samlades utanför och kolla på dem och folk som tog kort på dem så de måste vara lite kända iaf. 


Men efter två dagar så var det dags att göra vad vi åkte hit för, nämligen åka upp och kika på den gamla inka- staden Machu Picchu. Så vi gick till ”Henrys” som är en liten resebyrå, och Henry sa att han hade en fin resa på två dagar som lät väldigt bra. Vi skulle då få åka i en väldigt ny och fin minibuss, vi skulle få åka tåg sista biten och det skulle finnas snygga tjejer med(det sista kanske han inte sa, men vi tog det som en självklarhet).

Verkligheten:  En gammal, ganska stor buss full med fula och dryga israeler och brasilianare. Så den bussen åkte vi i 5 timmar tills vi kom till en väg som rasat ihop uppe på ett berg(kändes väldigt bra). Vi fick då gå av och gå en bit medans bussen vände och körde tillbaka 2 mil för att sedan ta en annan
väg (som han egentligen skulle tagit från första början).


Efter ca 1 km så kom nästa oplanerade stopp. Vägen var nämligen så liten att en lastbil hade fastnat i en kurva så det tog ett litet tag innan de lyckades lirka fram den så att vi kunde fortsätta. 
Resultatet av detta blev att vi missade vårt tåg vilket gjorde att vi var tvungna att gå i tre timmar på tågrälsen för att komma fram till den lilla byn som ligger nedanför Machu Picchu.


Under vandringen så berättade Wille och Daniel att det i Sydamerika, och framför allt i Peru, finns såkallade hönsdjur(katt- lodjur, höns- hönsdjur) och att de var ca 2 meter stora höns som kunde imitera vilket djur som helst och som hade ett rött lyse i stjärten för att man inte skulle peta där. Väldigt läskigt :S
Väl i byn så fick vi i alla fall ett väldigt fint hotellrum, till och med sänglampa hade de så det var hög klass.

Där fick vi ca 4 timmars sömn innan vi, klockan 4 på morgonen, började gå upp till Machu Picchu. Tyvärr så fick de där inka snubbarna för sig att bygga staden högt upp på berget så vi fick gå i en och en halvtimme i ”djungeln” innan vi kom upp. Inte lika jobbigt som colca canyon i och för sig, men ändå väldigt jobbigt.


Men väl där uppe finns det inte så mycket att klaga på (förutom Daniels och Willes magar kanske) Det var väldigt fint och man fick se soluppgången vilket var fint. Inne i staden fick vi sen en guidad tur av en duktig guid, och vi lärde oss många ”very important” saker.


Vi tänkte sen ta oss upp på någon av de närliggande bergstopparna för att få lite schyssta bilder, men mina(philips) ben och Daniels mage tillsammans med lite tidsbrist gjorde att vi skippade det. Vi gick istället ner till byn igen och tog en bit mat innan vi började vår resa hem igen.


Vägen hem är lite av en dimma för mig eftersom jag var väldigt trött, men har fått reda på av de andra två att vi tydligen fick punktering(vilket inte var så konstigt eftersom man endast såg två meter framför bussen pga. dimma) sen hade de även träffat en trevlig svensk gubbe som de börjat prata med.

Men nu är det dags att gå och väcka de två andra och börja packa för ikväll drar vi vidare mot Lake Titicaca!

Pusshej

Namn: Philip Lennart Wilhelm Sunesson (namnsdag igår)
Smeknamn: Mr popcorn, Ronja, Filleman, Sune mm
Hemstad: Linköping
Ålder: 19 friska!
Sysselsättning: Fågelskådare & nyutbildad Undernurse  
Specialitet: Hönsfobi,  Harem  i klass med Heffner, Bror till Wilhelm vars saker han gillar att spy på...
Framtids mål: Starta strutsfarm samt att en dag bli brandingenjör som sina två stora idoler…

Beskrivning: Direkt från Norge kom han halkandes på ett bananskal och hamnade med de stora pojkarna  i sydamerika. Yngst men ändå den som får ta ansvar, fungerar lite som personlig assistent/slav åt oss övriga. Hans mål med resan är att på ett snabbt och smidigt sätt göra sig av med alla pengar han tjänat i Norge samt att lära sig spela blockflöjt.

Arequipa är en ganska fin och välordnad stad i sydamerikanska mått mätt, det vill säga hyfsat hela husfasder och inte allt för mycket skräp på gatorna. De första dagarna spenderade vi tillsammans med engelskmannen Ben. Förutom att kika runt i staden och äta god mat (diareanpassad mat a la soppa och annan lättsmält föda för alla utom Wille) så lyckades Ben lura med oss både till ett museum och till ett gammalt nunnekloster. Museet var i.o.f. helt ok! Vi fick en inblick i inkakulturen och såg en rad föremål som hittats högst upp på en vulkan för bara några år sen, bland annat en liten mumifierad flicka.


Klockan halv fyra, andra natten i Arequipa hoppade vi på en buss mot staden Cabanaconde (6h) för att väl där vandra två dagar i Colca canyon. Måste säga att vi har upplevt bekvämare bussresor. Denna gick på kurviga bergsvägar med djupa stup på sidorna och i alldeles för hög fart. En stor del av sträckan bestod av grusväg a la krossbanestuk och att bussen i princip saknade fjädring (däcken skrapade i hjulhusen i varje kurva) gjorde inte saken bättre. Nog klagat, fram kom vi ju! =)

Colca canyon är en av världens djupaste canyons (dubbelt så djup som Grand canyon) och där var vi nu för att vandra, kittade med varsin liten ryggsäck innehållande det nödvändigaste, typ kläder, medikament, vatten och toapapper (stora väskorna lämnade vi kvar på hostelet i Arequipa).

Grejen med denna vandring är att de allra flesta genomför den i form av guidade turer. Vi tyckte detta kändes lite väl tråkigt och onödigt dyrt så vi bestämde oss för att gå sjävla. Det hade förmodligen gått smärtfritt om vi inte hade lyckats glömma alla våra 5 betalkort på hostelet i Arequipa. Vi upptäckte detta redan på busshållsplatsen innan vi åkte och stod då i valet och kvalet, hämta kort och missa buss eller hoppa på bussen och hoppas de pengar vi har räcker. Vi valde det senare!

Efter frukost i Cabanconde påbörjade vi vandringen runt elva på förmiddagen. Att ta sig ner från Cabanconde, 3287 m.ö.h. till botten på dalen, 2180 m.ö.h. tog ca. tre och en halv timme. Väl nere visade det sig att vi behövde betala inträde till dalen vilken inte alls var ok för vår ekonomi. Vända om kunde vi inte heller då vi var totalt tomma på energi och behövde äta i byn som låg på andra sidan ”spärren”. Vi betalade och hoppades på det bästa! Väl i första byn delade vi tre på två portioner mat för att spara pengar. Vandrade sedan vidare under fyra timmar och passerade under denna tid ett antal vackra byar, alla utan riktiga vägar.

Enda färdmedlen här var fötterna och åsnor som bar packningen. Under vår promenad hann vi både gå vilse och träffa på en halvt alkoholiserad bybo som kom gåendes med en gigantisk machete. När gubben såg att vi var lite skeptiska försökte han kasta upp macheten i ett träd. Han lyckades på tredje försöket! I de två första kunde det dock ha gått riktigt illa då macheten kom farandes från himlen och höll på att kapa benen på gubben. Gubben försökte sedan förklara något som vi inte förstod (varken lexikon eller lonely planet var till hjälp) och det slutade med att vi gick åt samma håll. Gubben vinglade lite väl mycket och mer än en gång var vi rädda att han skulle trilla ner för stupet vi gick intill, men det gjorde han inte. Såklart var det mat och en sängplats gubben ville ge oss men vi tackade bestämt nej och gick vidare sista biten till en oas där vi tänkte sova. Väl i oasen insåg vi att vi inte hade råd med både mat, sovplats och bussresa hem (trots detta tyckte Mr. öltarm att vi skulle köpa en öl eller två, det blev som tur var nedröstat). Lyckades med hjälp av en engelskspråkig guide som tyckte synd om oss fixa ”sova tre, betala för två” vilken var väldigt uppskattat av oss. Guiden kom till och med över och bjöd på soppa efter att vi lagt oss, ännu mer uppskattat! =) Efter att ha tillbringat natten i ett bambuhus med fyra sängar och en massa filtar var det kl. halv sju dags för dagens långa stigning tillbaka till Cabanaconde.
Såklart hade vi inte råd med frukost och vattenförrådet var begränsat till totalt 2,5 liter. Vandringen gick brant uppför och tog ca. tre timmar. Sjukt tungt var det då bristen på mat gjorde sig till känna. En stor eloge till Philip som även hade feberkänningar och knappt hade fått i sig nån mat alls under vandringen. Han gick på vilja, resorb och popcornsmulor, STARKT! 

Väl uppe räckte pengarna till bussbiljetter, en flaska vatten, nio bananer och nio små brödbitar. Detta levde vi på tills vi var hemma halv åtta på kvällen. Gissa om det var gott med en rejäl köttbit och en stor kall sen!!  =)

Blir kvar här i Arequipa, taxibilarnas stad tills imorgon kväll då vi drar vidare mot Cusco och den berömda inkastaden.

Ikväll öl och utgång!

Puss!

Nu har vi bott tre nätter på ett fint litet hostel i en liten ”snobb-by” utandör ICA i Peru, en liten oas uppbyggd i öknen runt en illaluktande vattenlagun.



Det var en ganska liten by med endast 200 invånare så vi lyckades på den korta tiden bli stammisar på en av de fyra restaurangerna.

Vi blev även lite av lokalkändisar, en kväll kom tre tjejer som väldigt gärna ville ha ett foto på oss och när vi ställde oss och posade lite snyggt så samlades minst halva byn runt oss och det knäpptes iaf 50 bilder innan vi fick nog och drog därifrån.

Vi har även varit ute på en liten ökentur där vi åkte en smått sliten beachbuggy mitt ut i ingenstans för att testa på sandboarding.  Sandboardingen var inte allt för upphetsande, kan jämföras med att åka snowboard uppför väggen i Sälen på sommaren. Buggyturen var lite roligare för alla utom Danne som satt och blunda hela resan, vet inte om det var för att han var rädd eller för att han glömt solglasögon och fick ”lite” sand i ögonen, tror på det första. Vår chaufför körde för övrigt som om han snott bilen, vilket han förmodligen också gjort.


Har även hunnit utforska nattlivet i ICA med lite locals och en Colombiansk/Peruiansk knarksmugglarboss, trevlig kille som försökte para ihop oss med varenda flicka han kände.

Nu anlände vår buss till Arequipa så detta får bli allt för idag.

Puss!

Eftersom väldigt få känner oss alla tre kommer vi under resans gång köra en lite presentation av varandra. Först ut Mr Ulf.



Namn: Ulf Daniel Östling
Smeknamn: Osten, Mr cheese,  El queso, Gamlingen, Gösta, Danne mm. Kärt barn har många namn!
Hemstad: Borlänge (bor fortfarande hos mamma)
Ålder: 27 år och 208 dagar!!!
Sysselsättning: Avdankad brandingenjör & Livsnjutare
Specialitet: Risig i kistan, grym på Chicago samt duktig på att äta malariatablett
Framtids mål: Visa överkroppen som mr Maj i Borlänges brandmanskalender.  (Pryda omslaget vore en bonus)

Beskrivning:  Är en brandingenjör i sina bästa år (eller de bästa var nog för ett par år sen) som lider av  konstant värkande  öltarm.  Planeringsmänniska ända ut i tåspetsarna som inte vill lämna något åt slumpen, eller tvärtom. Hans mål med resan är att testa kita på vatten samt att lära sig dansa salsa.